enajeperez

Hej det var ett tag sen, det känns som om att jag startar varje inlägg i den här bloggen med dem orden. Men om sanningen ska fram så är det ju med ganska jämna mellanrum som jag luftar mig i den ”privata” bloggen.

"ibland är rädslan att förlora starkare, än rädslan att vinna"

Ibland när jag bara sitter och känner att tankarna bara svävar omkring inuti mitt lilla huvud. Då kan det vara att spela gitarr eller att blogga som är lösningen och idag blev det att blogga! Oftast när jag sitter inne i min skrivarvärld så åker samma låt på, om och om igen! Det är en låt som får mig att försvinna ut bland tankar och allt annat därute. Med The Guardian Angel i lurarna känns allt så självklart, kärleken löser allt osv. Men jag förstår ju att livet inte fungerar på det viset, att allt bara löser sig genom lite ord som viner in i öronen.

"alla har vi varit barn och man fortsätter att vara det tills man blir vuxen"

Det är så sjukt hur ”nära” verkligen vi kommit när det helt plötsligt kan smälla av en bomb i centrala Oslo. Samt att senare samma dag så går samme man går bärsärkagång med automatvapen mot röda ungdomar! Helt plötsligt börjar vi förstå att vi lever i samma värld som de som vi ser på TV, att folk faktiskt gör sjuka saker i den här delen av världen också.

Min poäng är att man vaknar upp efter 23 år i trygghet eller i alla fall det man har trott har varit tryggt. Jag säger inte att världen är skit pest och pina, men att måste vara beredd på dem hindren som man kan tänkas stöta på under den långa vägen. Att man kanske möter saker som man inte hade planerat in eller saker som inte är som de borde vara. Man väljer själv hur man tacklar uppgiften, jag tror det ordet kallas för karaktär. Det är väl det som skiljer på folk ifrån folk, jag tror jag har valt rätt väg!

Vi hörs!

//enaje

Jag sitter här in på småtimmarna och har konstaterat att det svenska valet är "över", det man kan konstatera är att Alliansen fortsätter med RödGrönt får lappa ihop såren. Det som däremot gör en lite illa till mods är att Sverige Demokraterna tagit sig in i riksdagen. Det är inte själva saken att dem har tagit sig dit som svider, utan hur.

"vi lever i demokratiskt land och så vill jag att det ska förbli, känner mig bara inte välkommen längre"

Under dem få åren jag har varit intresserad/haft koll på politiken i Sverige så har jag alltid trott att allting bara skulle flyta på. Jag har alltid trott på svenskens ord "lagom är bäst", men nu har jag insett att förändringens vindar har tagit fart. SD kliver in med högt själförtroende efter mycket jobb och motarbete från de flesta håll, jag själv håller inte dem som mina favoriter men man får ju tycka som man vill.

Dem stod på en språngbräda in i den svenska riksdagen och idag skäms många över att vara svensk, jag tycker personligen att okunnigheten är värst. Att många tycker si och många tycker så men utan att egentligen komma med något konkret. Dem blåa kastar skit på de RödGröna och vice versa, medan outsidern visar klara besked och folket köper det.

Vi är x antal miljoner som är röstberättigade i Sverige och X antal lade sin röst på något som majoriteten inte gillade. Det vi glömmer är att vår röst betyder mer än vad man tror, allt är inte svart på vitt! Det är många som säger att man skäms över att vara svensk en dag som denna, till dem som tycker det säger jag "var inte det".

"Var stolt att du gjort din röst på något du tror på att du gjort ett val som gör ditt Sverige"

Sen att många medmänniskor har valt något "opassande" se till att övertyga dem att dem har fel, eller var svensk och låt någon annan göra det.

"dem behöver röra om lite i gryta"// en SD röstare

//Romell

"beyond all hope, there is a mind. I would say yours"

Nu ær jag hær igen vi tangentbordet och det kænns så bra att bara ordbajsa det bæstaste man kan. Jag har suttit och funderat vad man ska skriva om, jag vet inte jættemycket om politik men jag vet vad den kan skapa. Førra vecka så var jag och några kompisar nere i park hær i centrala Oslo, nær vi pløtsligt hørde en enorm skara mænniskor ute på den store vægen. Anledningen till folksamlingen var att det var ett demonstrationståg med destination Israels ambassad, som før øvrigt var skyddat med polisbilar, staket, hæstar, plexi osv.

Jag børjade tænka som jag brukar gøra nær jag tænker på demonstrationer, varfør håller dem på?, hur orkar dem? vad tjænar dem på det? folk blir ju ændå bara besvikna.

Men før "skojs" skull så gick jag och en annan kompis med tåget før att se vad som skulle hænda. Vi stod dær mitt i smeten utan att egentligen veta allt vad tåget innebar. Men det var en demonstration mot Israel och deras blockering av Gazaremsan, att det som sker dær inte ær mænskligt. Att man som palestinier kænner sig førtryckt att alltid behøva visa pass oavsett var du ska och har du en dålig dag så blir du skjuten av barn soldater.

Man vill ha en ændring men krig ær inte den førsta løsningen, æven fast krig brukar bli det slutgiltiga. Jag førstår att religion kan gøra att folk vill dø før just sin religion. Nær man ser folk som tror på sitt och nær man gång på gång blir sårad, då førstår jag att man offrar sig. Jag sæger inte att det ær rætt men jag kan førstå att sånt hænder tyværr, tanken som slog mig var. Kommer det någonsin kunna bli fred på jorden, kommer alla komma øverens? Jag tror tyværr att det ær en utopi.

Man pratar ofta om Hitler om hans ledaregenskaper hur han manipulerade mænniskor att tycka som han. Tænk då om han hade haft ett gott syfte med sitt styrande hade Afrika varit en U kontinent, med deras egna naturtillgångar och arbetsvilja skulle man blivit vældigt slagkraftigt. Om man tar sig en titt på Afrikas karta, så krævs det inte en hjærnkirurg før att førstå hur uppdelningen av kontinenten gick till.

Men åter tillbaka till demonstrationen det finns ett uttryck som heter "i sina sinnesfulla bruk". Mænniskorna dær skulle kunnat elda på varann och på så vis kunnat leda till tråkiga konsekvenser. Fast i det hær fallet så gjorde man något bra av det, man utnyttjade yttrandefriheten, samt att man gjorde det på ett humantsætt, vilket också innebær att man lættare sympatiserar med anhængarna. Det som ær læskigt ær hur grupptrycket påverkar, en kille står med megafon och vrålar ut slagord på slagord. Folket applåderar! - jag och min væn tvekar men efter 10minuter står vi som en av dem!

Det som hænder dærpå ær føljande, vi går dærifrån kanske ser inslaget på TV. Det ær inte "vårt" problem længre, æven fast ingenting har ændrats før dem andra demostranterna.

//enaje

Då var vi här igen, jag sitter med mina tankar och vill få ut dem. Varför inte bara prata med någon, det jobbigaste med det är att man kan bli avbruten. Då blir det inte som man tänkt sig och tankarna får ny fart. Man tycker att man ska ta sig tid att tänka, få lite tid för sig själv i sin egen lilla bubbla. Det man ofta glömmer är att man ska kliva ut ur den.

"tiden läker alla sår, DU själv hur du vill bli rehabiliterad"

Det som rör sig mest i huvudet just nu är resan till Filippinerna som jag tackar min bror Robert för, utan dig hade det aldrig varit möjligt. Jag håller på att förbereda mig mentalt, det känns så himla overkligt! Jag tackar för att internet skapades och är så pass lätttillgängligt. Utan det skulle jag nog aldrig att få chansen att få se hur det såg ut där jag en gång i tiden bodde. Jag har nämligen kontakt med den fostermammans familj som tog hand om mig innan jag blev adopterad. Tack vare internet så kan vi få kontakt mycket snabbare än ett vanligt brev som tar 8 arbetsdagar...!

Att jag förhoppningsvis kommer att få se den plats där lille Romell Enaje Perez slog upp ögonen för världen är både spännande men även ett känslomässigt inferno. Jag vet hur detta kommer att påverka mitt liv, eller om det ens kommer att ha någon betydelse. Men jag tror och hoppas att jag kommer att kunna se tillbaka på resan som något fint, något lyckat kanske delad glädje.


"eufori hamnar man i när man är i ett glädjetillstånd utan dess like, vad heter det när man är glad men inte kan uttrycka sig är man dum då?"


På resan har jag med mig dem som betyder mest det är Mamma, Pappa och Sara. Tack vare dem och alla andra här hemma så har jag fått fina minnen och ett språk som jag behärskar. Samtidigt har jag fått en trygghet som format den jag är idag! Men den här resan kommer göra mitt förflutna till mitt nu!


//enaje

Jag har nu äntligen skaffat ett fast Internet så nu kan jag uppdatera oftare men det handlar om att ha något att skriva om. Vad ska jag skriva om den här gången, jo jag tänkte skriva om lite framsteg hos folk.

Vart börjar vi då, jag har en underbar sambo som det tydligen heter så fint. Vi har nu bott tillsammans på riktigt i två månader och tänk vad tiden går fort. Det kändes som att julafton nyss var och knackade på dörren, men nu är vi inne i ett nytt decennium.

Vilket som alla vet innebär nya möjligheter, vilket Sara tydligt har visat. Hon har ett mål att inte hänga upp sig på småsaker, som kanske är ett måste om man ska leva tillsammans med mig. Jag beundrar henne verkligen hon försöker alltid göra sitt bästa och när hon misslyckas så vräker hon ur sig ”det är världsligt”.

Jag själv predikar ofta hur folk ska tycka och inte tycka, har själv svårt om folk ska tala om mig för mig vad jag sak göra. Men allt detta skiftar beroende på energi, är jag glad då tror jag att det syns, är jag trött som så är det som vanligt. Alla vill väl någonstans bli ihågkommen för den man är och då vill man nog att det ska vara en bra bild som målas upp. Men det är ofta en sak som vi glömmer bort och tar för givet, att beroende på hur vi agerar.

”what we do in life echoes in eternity” – Aurelius Maximus, Gladiator

Kanske låter drygt men hur man är och agerar påverkar andra mer än vad man tror. Jag tror det kallas för gruppsykologi ett svårt ord att stava, ännu svårare att hitta ett facit. Men gärningar sprider sig som ringar på vatten, oavsett om dem är goda eller onda. Så visst lev i nuet, men stanna upp en sekund och tänk efter vad gör jag?

När man står vid vägens ände så tror jag att man vill känna att det man har skapat i livet varit något av betydelse. Om inte för sig själv så för någon annan, ett avtryck att komma ihåg.

 //enaje

Hej jag heter Lucas Öijvall jag är 21år gammal, bor just nu ensam i en lägenhet i Nyköping. Jag har sedan jag var liten haft ett skrivande intresse, jag gillar alla möjliga sorters texter. Det som gör skrivandet så himla intressant är att jag själv är min lärare, jag själv som kan tycka till och ändra min text.

För mig är skrivandet som en slags konst, jag gillar att få uppgifter att leka med så som olika sorters uppdrag. Att man till exempel får ett scenario som man ska försöka måla med ord. Eller känslor som med dom rätta orden ökar tyngden i orden tusen. Att vid vissa tillfällen ge dom som mest behöver ett par hjälpande och välbehövliga ord. Att se den som fallit och tappat allt hopp och tro, att sedan se denne resa sig ur askan det är sånt folk vill se. Det är sådant som fastnar i minnet, det som består.

Jag brukar ofta ta min morfar som ett exempel, inte rädd för något utom att vara just rädd. Han var en levande legend så att säga han var omtalad medan han var vid livet, men ack så saknad när han kom till den andra sidan. Mitt egna minne av honom var en glad lite gubbe som alltid var alla till lags, låter så himla klassisk men i det här fallet var det så jag minns honom.

Jag skulle en dag vilja se tillbaka på det jag åstadkommit och vara nöjd, känna mig tillfredställd med mitt livs verk. Att jag som gammal kan bli ihågkommen för något som symboliserar glädje och en go kille. Då inte förrän då skulle jag kunna känna mig nöjd, det vore guld att känna att man är lite över snittet. Att jag gjort sådant som jag velat, vågat ta chanser, vågat tagit risker som kunde betytt slutet. Men istället blev vändningen. Mitt livs drag!

//enaje